Stadshusorgeln
Stadshusorgeln är Skandinaviens största piporgel och finns i Blå hallen i Stockholms stadshus. Orgeln är ett enastående exempel på orgelbyggarkonst.
Historia
Stadshusorgeln invigdes 1925, två år efter Stockholms stadshus invigning. I arkitekten Ragnar Östbergs stadshusvision ingick en magnifik orgel, men då bygget gick över budget fanns det inte pengar till det.
Orgeln kunde till slut byggas tack vare en generös donation från Oscar Hirsch, affärsman och ingenjör, som ansåg att Stadshuset behövde ett instrument av högsta kvalitet. På Stadshusets invigning den 23 juni 1923 överräckte Hirsch 100 000 kronor till Ragnar Östberg, med en uttalad önskan om att orgeln skulle komma stockholmarna till glädje.
Orgeln tillverkades av den erkända tyska orgelbyggarfirman E. F. Walcker & Cie. Konstruktionen omfattade cirka 10 000 pipor och 135 stämmor och orgelns utformning anpassades till Blå hallens speciella akustik.
Tekniska specifikationer
- Pipor: ca 10 000 stycken
- Stämmor: 135 stycken
- Fjärrverk: En sektion av orgeln vars ljud leds genom en 42 meter lång akustiktunnel.
- Pedalkonstruktion: Efter renoveringen 2008 följer pedalkonstruktionen engelsk tradition, med pedaler arrangerade i solfjädersform.
- Digital funktionalitet: Spelbordet har programmerbara kombinationer som underlättar för organisten att snabbt växla mellan olika registreringar.
Orgelns klanger – från domkyrka till biograforgel
Stadshusorgeln är känd för sin klangliga mångsidighet. Orgeln kombinerar klangelement från både tyska och engelska orgeltraditioner, vilket är ovanligt för en svensk orgel.
Den innehåller stämmor hämtade från orgeln i Lunds domkyrka och en av Bachs orglar. Stämman "Bärpfeife" är särskilt unik. Gestaltningen hämtades från Michael Praetorius orgelbok från 1619, men en missuppfattning ledde till att stämman blev kraftigt överdimensionerad. Det gav stämman en unik klang som endast återfinns i Stadshusorgeln.
Orgeln kombinerar också romantiska och barocka klanger, vilket gör den anpassad för ett brett musikaliskt spektrum. Den innehåller även inslag från engelska biograforglar.
Fjärrverket – en liten orgel i orgeln
Fjärrverket är en av de mest distinkta och unika delarna av Stadshusorgeln. Det är en separat sektion av orgeln, placerad ovanför huvudverket, och anslutet till Blå hallen via en 42 meter lång akustiktunnel. Detta gör så att ljudet låter som att det kommer från fjärran – därav namnet fjärrverk.
Fjärrverket bidrar till orgelns rika klangpalett och representerar en ovanlig teknisk lösning inom orgelbyggarkonsten. Med sina 23 stämmor är det här Europas största fjärrverk.
Akustiktunneln – som en 42 meter lång grammofontratt
Akustiktunneln är en omfattande och intressant del av konstruktionen för Stadshusorgeln. Den spelar en viktig roll i att leda ljudet från fjärrverket ner till Blå hallen och förstärker orgelns rika och varierade klang.
Renoveringar – pipor på utflykt
Orgeln har genomgått flera renoveringar. Den första större renoveringen gjordes 1973 då flera romantiska stämmor sparades. Detta var ovanligt under en tid då neobarock var den dominerande stilen.
Den mest betydande renoveringen genomfördes 2006–2008 av den engelska firman Harrison & Harrison. Då fraktades samtliga över 10 000 pipor till England för restaurering, en del förändringar gjordes i dispositionen och ett nytt digitalt spelbord installerades. Resultatet blev en orgel som förenar traditionell tysk orgelbyggarkonst med modern teknik och engelska klangideal.
Efter denna renovering återinvigdes orgeln vid en ceremoni i november 2008 i närvaro av Kronprinsessan Victoria.
Utforska Stadshusorgeln mer!
Fördjupa dig i fler orgelberättelser och lyssna till orgelns internationellt omtalade klang. Under jubileumsåret bjuder vi in till extra mycket orgel.
Uppdaterad