Stadshusorgeln är ett komplicerat och dynamiskt instrument. För att den ska komma till sin fulla rätt har den genomgått tre större renoveringar sedan invigningen.
Orgeln tillverkades av den tyska orgelbyggarfirman E. F. Walcker & Cie mellan 1923 och 1925.
Den första större insatsen ägde rum i början av sjuttiotalet då orgeln var i dåligt skick. Den svenske orgelbyggaren Magnus Fries fick uppdraget att renovera och bygga om instrumentet med nytillverkade delar och pipor från den engelska firman Harrison & Harrison.
Vid den tidens neobarocka ideal var det vanligt att äldre, romantiska stämmor togs bort. I Stadshusorgeln sparades dock ovanligt många, vilket i efterhand ses som en lyckosam bevarandegärning. Samtidigt tillfördes nya engelska inslag, bland annat högtryckstrumpeter, ett särskilt ”English horn” och till och med en biograforgelstämma från en bio i Glasgow.
Samtidigt togs andra klanger som präglade de tyska Walcker-orglarna bort, och det sammanlagda resultatet blev inte särskilt lyckat. Vid invigningskonserten spelade en brittisk organist som efteråt lakoniskt beskrev instrumentet som ett ”interesting noise”, något som länge präglade orgelns rykte.
Klicka på en bild för att förstora (nytt fönster)
Under början av 2000-talet var orgeln åter i mycket dåligt skick. Endast omkring 50 av orgelns 135 stämmor fungerade och den var nära att tystna helt. Kommunfullmäktige fattade därför 2005 beslut om att satsa 20 miljoner kronor på en omfattande renovering. Arbetet anförtroddes den engelska firman Harrison & Harrison, som fraktade ned alla orgelns cirka 10 000 pipor – utom de allra största i trä – med båt till England för rengöring och renovering.
Väl på plats fick orgeln ett nytt spelbord, moderniserad elektronik och restaurerade pipor. Man kunde också identifiera och återinsätta flera av de ursprungliga Walcker-stämmorna från 1925 som hade lagrats på stadshusvinden. Tack vare den här omfattande restaureringen kan man säga att orgeln har en dubbel, tysk-engelsk identitet – Walcker 1925 och Harrison & Harrison 2008.
När orgeln återinvigdes 2008 beskrevs resultatet som att den hade fått ett nytt liv. Efter decennier av problem kunde Stadshusorgeln återigen fylla Blå hallen med sin mäktiga klang och ta tillbaka sin plats som ett av Stockholms främsta musikinstrument.
Utöver de 10 000 piporna som finns i den gyllene orgelläktaren finns också ett fjärrverk – en liten orgel i orgeln. Det är en separat sektion som är placerad ovanför huvudorgeln. Här finns 23 stämmor vars ljud transporteras ut genom ett hål i Blå hallens tak via en 42 meter lång akustiktunnel. På så sätt upplevs det som att ljudet kommer från fjärran, därav namnet fjärrverk.
Problemet var att ljudtunneln är för lång – stämmorna blev för svaga och flera av dem hördes inte alls nere på Blå hallens golv. Det medförde att fjärrverket sällan användes. Under renoveringen på 2000-talet upptäcktes dock en igenspikad öppning från 1925 i början av akustiktunneln. Om man öppnade den igen skulle en del av ljudet från fjärrverket kunna färdas ner via orgelläktaren istället för via ljudtunneln, som ett slags genväg.
I samband med Stadshusets 100-årsjubileum avsattes medel för att frilägga öppningen och förse den med luckor så att orgeln skulle kunna nå sin fulla potential. Återigen var det Harrison & Harrison som fick uppdraget. Luckan öppnades på våren 2025 och nu kan organisten manövrera luckorna via en knapp på spelbordet. Tack vare detta har orgelns palett av klanger kompletterats och nu låter orgeln lika omfångsrikt som det var tänkt från början.
Klicka på en bild för att förstora (nytt fönster)
Fördjupa dig i fler orgelberättelser och lyssna till orgelns internationellt omtalade klang. Under jubileumsåret bjuder vi in till extra mycket orgel.
Uppdaterad
