Rådssalen är ett av Stadshusets mest akustiskt genomarbetade rum, där varje del av arkitekturen har formats för att skapa en tydlig och balanserad ljudmiljö.
Akustiken formas av tre samverkande delar: väggarnas konstruktion, takets utformning och rummets textilier. Tillsammans skapar de en balanserad ljudmiljö där talet bärs jämnt i hela salen, trots att rummet byggdes långt innan modern ljudteknik fanns.
Från början var tanken att Rådssalen skulle ha enkla, putsade tegelväggar, men det visade sig snabbt vara dåligt ur akustisk synpunkt. För att förbättra ljudmiljön byggdes väggarna istället upp som ihåliga konstruktioner och kläddes med ett rutnät av träpaneler i furu samt en målad linneväv. Denna lösning bidrar till att dämpa ljud och minska efterklang, vilket gör att tal uppfattas tydligare i rummet.
Även taket fick omarbetas för att skapa bättre akustik. Arkitekten Ragnar Östberg hade först planerat ett plant tak, men det visade sig inte fungera optimalt. På inrådan av bland andra Svante Arrhenius, den förste svensken som någonsin fått Nobelpriset (i kemi 1903), valde man istället att låta takstolen vara öppen.
De nedhängande spirorna som syns i taket lades till för att ytterligare dämpa ekon och förbättra ljudspridningen. Centralt i rummet finns också det så kallade ljudtaket, som fångar upp och fördelar rösten från den som talar så att den hörs jämnt i hela salen.
Textilierna spelar en avgörande roll för akustiken i Rådssalen. Mattan, ljudtaket ovanför talarstolen och de tunga gardinerna dämpar ljud och skapar en behaglig ljudmiljö under mötena. Det var särskilt viktigt innan dagens mikrofoner och ljudsystem fanns.
Formgivningen står Maja Sjöström för, och originaltextilierna tillverkades av internationella firmor i Italien och Storbritannien eftersom motsvarande kvalitet inte gick att få fram i Sverige vid tiden. Tillsammans med väggarnas konstruktion och takets utformning bidrar textilierna till den genomtänkta helhet som ger Rådssalen dess goda akustik.
Uppdaterad
