Stadshuset med sitt stråliga torn är den mest ikoniska byggnaden på Stockholms skyline. Det är 106 meter mycket genomtänkt arkitektur.
Tornet är den del av Stadshusets exteriör som husets arkitekt Ragnar Östberg arbetade med mest. Han gjorde massor med skisser, modeller och ritningar för att få det precis som han ville ha det. Tornet gav byggnaden den monumentala tyngd den behövde.assande för stadens representativa funktion.
Östberg hämtade inspiration från italienska stadshus och klocktorn men gav tornet en unik svensk karaktär genom att kröna det med de Tre Kronorna, en symbol för Sverige.
Det som tog längst tid att utveckla var dock det så kallade tornkrönet, den avsmalnande delen ovanför teglet. Det slutna eller stängda tornavslutet som man kan se i tidiga skisser fick under processens gång ge vika för öppnare former. Man övergav sten som material och började istället diskutera att använda sig av koppar. Man lade också till klockorna längst upp i tornet.
När man äntligen var klar med allt fram till järnspiran, alltså allt utom själva kronorna på toppen, invigdes tornkrönet med en enkel kopp kaffe uppe i höjden.
När det blev bestämt att tornkrönet skulle kläs med koppar ville Östberg också täcka alla de yttre taken med samma material. Det visade sig bli för dyrt och därför ogenomförbart. Taken täcktes istället provisoriskt med svart plåt men många Stockholmare upplevde att allt det svarta nästan fick det att se ut som att det låg ett sorgdok över byggnaden, vilket gav ett väldigt dystert intryck.
Genom sin form och höga resning, sten på sten i skönjbara skikt, ger det en bild av det tålmodiga arbete och höga strävan som stadens borgare och fäder genom tiderna ägnat sin stad.
Man fick då idén att starta en insamling bland stockholmarna för att bekosta koppartaken. Insamlingen gick till så att stockholmare kunde köpa en sex kilos kopparplåt till ett värde av 25 kronor styck, där var och en av plåtarna skulle ha ett nummer ingraverat. Dessa nummer samlades sedan i den så kallade Kopparboken tillsammans med namnet på personen som skänkt just den plåten – för alltid bevarat för eftervärlden.
Insamlingen blev en stor framgång och stockholmare i alla åldrar ville vara med och skänka en plåt till det nya Stadshuset. Insamlingen blev till och med så omtalad att tidningarna rapporterade om resultatet medan den pågick och om hur många människor som dittills hade bidragit. När insamlingen avslutades år 1920 hade man fått ihop 76 000 kronor, vilket faktiskt var mer än man egentligen behövde.
Uppdaterad
